det är svårt att le när allt inte är bra ..
jag förstår inte...
varför är det alltid jag? det går alltid snett för mig, alltid. Jag orkar inte må dåligt längre, jag önskar att någon kunde fatta hur jag känner. "aa jag förstår" nej asså, du fattar inte.. tro mig du gör inte. Hur fucking stark man än verkar så har man fortfrandet känslor eller hur? "var stark" nej! jag orkar inte vara stark längre. Även dom starkaste faller right? det är så, man faller sen reser man sig upp. Jag försöker alltid intala mig själv att det är så, men efter ett tag orkar man inte resa sig längre. Då vill man ligga kvar, tills någon drar upp dig. Det onda försvinner inte bara för att du inte tänker på det, det sitter alltid kvar längstbak och när det lagras och blir för mycket kommer du bli galen, vänta o se. Det är vid sånna här stunder jag önskar att jag kunde vara en annan person eller att någon som brydde sig om mig på riktigt kunde ta sig tid att förstå mig. Vad ska jag säga? livet är som det är, Gud skapade mig såhär och han skapade människorna runt mig sådär. Jag är tacksam för allt, även om 'allt' inte är det bästa hela tiden.
/W
